Något jag inte nämnde förra lördagen (eftersom jag fick reda på det på söndagen ...) var att deadlinen för UKSC flyttades fram en vecka, dvs till idag. Under den veckan röstade hela en person till i låtomröstningen ... resultatet blev en seger för "My Metallic Soul", med tre röster, mot en vardera för "Monday In My Head" och "The Mothership". Nå, jag skickade in både Monday, My Metallic Soul och Phoenix (med ursäkter till den person som röstade på Moderskeppet; inspelningskvaliteten suger helt enkelt för mycket för att jag ska våga stå för produktionen i tävlingssammanhang, och Phoenix har ju gjort hyfsat ifrån sig tidigare). 

Nästan femhundra riksdaler fattigare kan jag nu äntligen börja tänka på påsklovet och Jethro Tull-konserten som jag och mamma ska gå på nästa söndag ... Bring it on!  

Det ser ut som en "jordskredsseger" (med viss sarkasm sagt, då sammanlagt hela fyra personer har röstat) för "My Metallic Soul" i låtomröstningen för vad som skickas till The UK Songwriting Contest. Så det blir ett "Lyrics Only"-bidrag den här gången. Eventuellt skickar jag Monday In My Head också; vi får se.

Hursom så skickar jag inte bidraget *idag*, utan när jag kommit hem från St Andrews på söndag (det är bal igen! Tjoho!), så om du fortfarande inte har röstat, eller vill fuska loss, tömma webbläsarcachen och rösta igen, så finns ännu tid.   

Hade någon trott att McDonald's spelar bra musik för sina kunder!? Hell freezes over, helt klart.

Många av låtarna som spelades i högtalarna när jag satt där och avnjöt deras läckerheter igår eftermiddag var faktiskt bra, men den jag tänkte nämna särskilt var en mysig elektronisk cover, som jag av någon anledning inte har hört förut, av Roxy Musics "Same Old Scene" (hell freezes over igen - det borde vara helgerån att ens tänka på det). Efter lite googlande har jag kommit fram till att det var den här:

Som sagt, den är bra mysig, men den missar en liten detalj, som jag råkar tycka väldigt mycket om, från originalet. Leta rätt på sista raden i refrängen (precis där de sjunger "Will I still survive the same old scene") och jämför. Nån (o-)smart jäkel har gjort så att Cicadas version ligger kvar på samma ackord under hela "the same ... old ... scene". Epic (och ack så besvikande) fail!   Här är originalet för jämförelse (vissa saker kan man inte slå):

Nej, då är den här covern aningen bättre (trots sångerskans något irriterande röst, kom-igen-nu-tjejer-höga-knän-och-så-springer-vi-tempot och att någon har taggat videon med "gay club"):

Den där lilla ackordförändringen är viktig, faktiskt.

Gah. Som mamma skrev, glöm inte att satsa på plugget nu den sista terminen. Ohja, lätt som fan när föreläsaren som jag har i två av fyra kurser har en högst egendomlig talang: Att lyssna på honom förklara något har samma effekt som att låta någon plocka bort delen av din hjärna där kunskapen sitter. Man fattar mindre efteråt än innan han började. Seriöst. Han måste alltså kunna ta bort kunskap ur huvudet på folk. (Man skulle tipsa secret service, de kanske vill headhunta honom. Eller jobbar han där redan tro? Nu blir jag paranoid.)

Nästa (läs-)år hade jag, för att tala om något annat men relaterat, tänkt bo någonstans i Sverige, istället för i Aberdeen. Inträdesprovet till Musik- & Ljudproduktion på Högskolan i Skövde kan jag av praktiska skäl inte ta förrän våren 2011, så det verkar vettigt att ta det lite lugnt, ta ett skitjobb nånstans och vila hjärnan litegrand emellan. Nu har jag plötsligt fått idén att hey, varför inte ansöka till en masterutbildning i Uppsala, Göteborg eller Stockholm (de är de enda svenska universitet som har vettiga masterutbildningar i matte och som fortfarande är öppna för ansökan) och sen när/om de antar mig, bestämma mig för om jag ska gå utbildningen eller ej? Självklart kommer jag tacka ja om jag blir antagen. Helt förutsägbar är jag inte, men vissa saker kan en idiot räkna ut. Så vad kan man utläsa av detta? Jo, att jag fortfarande inte är mycket närmare att bestämma mig för vad jag faktiskt vill göra med mig själv; musiker eller akademiker. Det är fan så svårt det ska vara.

Slutligen så - hoppsan Kerstin vilken uppslutning man har. Hela två röster i låtomröstningen så långt. Wow liksom.

En snabb genomgång av mitt "låtbibliotek" med föregående inlägg i åtanke avslöjar vad vi redan visste: "Phoenix" ligger rätt bra till, med ett intro på 7,5 sek (en halv sekund över Future Hit.DNA's föreslagna maxgräns, men acceptabelt), "Ameliorate" börjar perfekt men tappar sedan sugen med besked, "The Mothership" skulle det mycket väl kunna bli nåt av, "Monday" är inte alls dum och "Pawns" är bara seg i allmänhet. Det ger även preliminärt positiva besked för en låt vid namn "A Passport To Her", som ni inte har fått höra än, och som ni nog inte kommer att få höra än på ett par år (mystik ftw).

Ännu en helt-okej-så-långt tumregel att lägga till listan, alltså.

Nämnde jag att jag hittade Future Hit.DNA för ganska billig peng på Amazon? Det är fara värt att jag inte handlar den och ser om resten av boken är lika bra som kapitel ett.

Satt och slöläste uppdateringar på Twitter, hittade en bok vid namn "Future Hit.DNA" och plogade snabbt igenom det första (gratis) kapitlet. Bokens tema: Hur skriver man hitlåtar som passar "det digitala samhället"?

För någon som inte tänker så mycket på musikindustrin, fildelning, FM-radio kontra Last.fm, "freestyle" kontra iPod och så vidare så kanske frågan verkar lite fjantig. Vaddå, folks smak ändras väl inte precis för att de börjar spela musik på iPod istället för på kasettbandspelare? Och det är (i stora drag) sant, men å andra sidan förändras folks konsumtion, eller snarare sätt att konsumera, en hel del.

I gratiskapitlet diskuteras längd på intron till låtar och hur de (på lite småsjuka sätt) har påverkat hitlåtars framgång sedan femtiotalet (där finns till och med ett diagram som beskriver hur introts genomsnittslängd, tagen över alla låtar på Billboardlistan och ett par andra representativa samlingar, har varierat genom åren). Under åttiotalet, till exempel, låg genomsnittet på lätt förvånande 18 sekunder; detta, menar författaren, till stor del på grund av det något komplicerade sätt på vilket radiostationer under den tiden schemalagde vilka låtar som skulle spelas när, baserat - faktiskt! - delvis på hur mycket tid introt gav radioprataren att göra "smygreklam" för stationens sponsorer. Långt intro = mer tid för smygreklam, så med tiden kom låtar med långa intron att dominera. (Kortfattad version av en beskrivning på flera sidor, förresten.)

Vad som är viktigt att tänka på nu, å andra sidan, är att många sätt som folk lyssnar på musik på - mp3-spelare, internetradio à la Last.fm och Pandora, Youtube, CD - har som självklar konsekvens att man börjar lyssna från sekund noll. Det här är egentligen så uppenbart att det känns barnsligt att skriva det, men det har inte alltid nödvändigtvis varit så. När man "zappar" mellan radiostationer så kommer man oftast in mitt i en låt - inte sekund noll. När man byter låt på ett kassettband eller en LP-skiva hamnar man sällan precis i brottet mellan två spår, utan får ofta med lite av spåret innan, eller börjar en bit in i spåret man ville höra på. Alltså inte sekund noll. Och när en radiopratare pratar på genom hela introt, blir effekten på sätt och vis densamma; man hör ljud i bakgrunden men egentligen börjar man inte lyssna förrän artisten börjar sjunga - återigen, inte sekund noll.

Så om en låt har ett groteskt långt intro, typ en minut eller så, så har den kunnat bli känd ändå, eftersom lyssnaren oftast inte hör den från början ändå. (Det ska förstås påpekas att när man väl gillar en låt så spelar introt inte så stor roll; det här med "sekund noll" och så vidare gäller mest när man aldrig har hört låten förut.)

Slutsatsen är uppenbar: En låt som vill bli en hit i iPod- och Last.fm-åldern måste vara intressant från sekund noll. Punkt slut.

Sagt och gjort, hon gick genast in på bandcamp.com och skapade ett konto.

Här ligger sidan för närvarande (jag har redan smugit in den i länklistan till vänster). Det jag har laddat upp sträcker sig så långt inte längre än till de fem låtarna på demoskivan från 2006 samt ett "bonusspår" som man får med om man laddar ner hela skivan. Det var sjukt vad snabbt det gick att få ordning på sidan, jämfört med de tidigare försök jag har gjort (inklusive MySpace *spyljud*); det tog bara några timmar. 

Kul saker du kan göra på sidan: Lyssna på musik, ladda ned musik (gratis, men du måste skriva in din e-postadress, så att jag kan äga världen en dag   ), och framförallt använda "Share"-knappen för att sprida min musik (så att jag kan äga världen). Tack på förhand.   

Sådärja. Ursäkter och andra dumheter avklarade - back to business.

Musikaliskt stopp ett just nu, tror jag, blir att kika lite mer noga på Bandcamp, som jag blev tipsad om för ett tag sedan i en kommentar. De kallar sig för "the best home on the web for your band's music", och från det lilla jag har sett av sajten så undrar jag bannemej om de inte har en poäng. Konceptet handlar i stora drag om att istället för att leka MySpace nummer 2 (eller 3, eller 29 ...), där artisten kan byta färg på texten och bakgrunden (typ, röd blinkande bakgrund med grön text - hallelujah - och för övrigt snudd på omöjligt att få pli på) men snällt får dras med "paraplysajtens" feta reklambanners och logotyper, så tillhandahåller man en plats där artisten kan skriva lite info, ladda upp musik (som sedan kan laddas ned i mängder med olika filformat, med eller utan betalning av vilket pris man vill, med mera - hallelujah på riktigt!) etcetera, och som artisten har mycket mer makt över, designmässigt (hey, inga MySpace-banners eller omöjlig HTML!). Okej, det där blev en lång mening. Men ni förstår vad jag menar? Jag är, kort sagt, nyfiken.

Stopp två ser ut att bli The UK Songwriting Contest. Det verkar vara hösten som är låtskrivartävlingssäsongen par excellence, men den här har deadline i mitten av mars, så det är dags att röra på sig. Vad ska jag skicka in för låt (eller låtar)? Alternativ, och omröstning, finns till vänster, och låtarna finns att lyssna på på MySpace (var vänlig ursäkta den skitfula designen tillsvidare).

Stopp tre handlar nog om att ta Bandcamp, eller en webbsida någon annan stans (Tumblr har varit på tapeten, liksom något halvhemkört på Wordpress), lite mer seriöst för en vecka eller två. Mitt första försök till en musikhemsida påbörjades strax efter UKM i Alingsås 2006 (och en fantastisk workshop om att Våga Ta Steget; det kittlar fortfarande i magen när jag tänker på den); den hemsidan laddade jag aldrig upp. Jag pillade ihop en ny version förra våren någon gång; den scrappades snabbt till förmån för något som nu ligger och skräpar lite halvfärdigt i en mapp på min hemdomän. Please don't go looking for it. Det bästa, har jag kommit fram till, är om jag bara gör nåt enkelt. Jag har hört att man ska låta innehållet tala. (Men är man grafikhora through and through så är man, eller?)

Sedan har jag fått en rolig idé. Inte särskilt originell egentligen, men kanske något okaraktäristisk för mig personligen. Jag tänkte försöka komma med i Idol.   Det är inte helt klart när de vill att man ska börja söka, men jag får hålla ögon och öron öppna. (Och om du hör eller ser något, får du gärna säga till mig!)

Vad mer? Åh, kanske en annan sjuk idé jag fick för ett bra tag sedan ... Men den hänger på att jag spelar in en viss låt, får tummen ur och rätar ut diverse frågetecken angående min STIM-anslutning (papper papper, bleh), läser igenom ett regeldokument på hederlig SOUenska, leker hysch-hysch ett tag och håller tummarna tills de blir blå. Samt förmodligen misslyckas, men vad fan.